Andtbacka skapar mönster i mängd - på trä, papper och textil
Allt fick sin början med luffarslöjd – och en kurs på Loftet. Fast egentligen fanns plan B där långt tidigare, en önskan om att studera konst och arbeta med händerna. En stressig tid som lärare blev brytpunkten och början på resan till Andtbacka Design och designgaraget.
Text och samtal: Ulrika Vestergård-Denward Bild: Camilla Svevar
Det är juletid när vi hälsar på formgivare Linda Andtbacka i hennes designgarage intill sitt hem i Nykarleby. Här finns brickor, kuddfodral och kökshanddukar, allt fint och mysigt framdukat. Ute brinner hemgjorda lyktor i trädkronan och elden sprakar. Hennes mönstervärld kan ses som traditionell, och samtidigt ny. Det är mönster som verkar ha långa anor, som inte föråldras. De är evigt unga och gamla på samma gång. Och de finns i alla möjliga former – grafiska och blommiga, snirkliga och räta, strikta och mjuka.
Lindas mönstren växer fram för hand. Med penna skissar hon upp dem på papper, för att sedan överföra och redigera dem digitalt, men också då med pennan som hjälp. Handens verk är viktigt för henne, mönstren och arbetet kommer närmare då. Kanske är det just det som gör dem så genuina och eviga, ger en känsla av ett traditionellt hantverk. Så är Linda också sprungen ur en hantverkande familj, och äkthet är viktigt för henne.
”Det jag vill att ska synas i allt vad jag gör är äkthet. Att man inte gör något bara för att hitta på något, utan det ska vara förankrat. Det ska vara det som det ser ut att vara, det är viktigt för mig”
Det var ändå klasslärare hon först blev, trots en dröm som ung om att få studera vid dåvarande konstskolan i hemstaden Nykarleby. Under en stressig period efter 10 år som lärare väcktes så drömmen åter till liv, och Linda började studera inredningsdesign vid Novia i Jakobstad. Färdig formgivare blev hon 2018, men redan 2017 grundade hon Andtbacka Design och arbetar sen dess med interiörplanering, illustration och en hel del mönsterdesign – främst på textil, men även på trä och papper.
Under sommaren 2022 skapade Linda en utmaning till sig själv och lovade göra en mönsterskiss om dagen i 100 dagar. Hon band själv en skissbok, och laddade varje dag upp en ny mönsterskiss på sitt Instagramkonto. Det blev som en kalender att följa. Att bläddra i skissboken påminner om att bläddra i en tapetbok, eller mönsterkatalog. Underbara handritade mönster, som kan skilja sig stort från dag till dag. Själv har hon flera favoriter bland skisserna, och följarna fann sina. Att skissa varje dag gav Linda en rutin för skissandet – och var också en personlig utvecklingsresa. Tidigare visade hon ogärna fram ett ofärdigt arbete. Hon föredrog att arbeta i lugn och ro, och visa sina mönster först när de var klara. Att publicera en skiss om dagen var lite som att ständigt ha någon som kikade över axeln. Det gav god övning i att våga visa även det oklara och finna en säkerhet i det.
Men tillbaka till rötterna, som är så viktiga för Linda. Det är i traditionen hon tar avstamp, framförallt var det utgångspunkten under hennes år med arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Hon gav sig ut för att finna kärnan i det österbottniska hantverket, men fann att det inte låter sig fångas. Hantverket har i alla tider hämtat inspiration även utifrån, man finner till exempel lätt influenser från Sverige. Traditionen lever med andra ord ständigt i takt med tiden. Det hon däremot fann var glädjen i det som skapats. Ofta är det bruksföremål som är gjorda för att användas i vardagen, nödvändiga ting, och ändå har man bemödat sig om att göra det vackert.
”Måstedelen har kombinerats med ett visuellt tilltalande uttryck.”
Själv är Linda mån om att ha en lekfullhet med sig i det hon skapar, och hoppas att det även syns i hennes produkter. Att skapa vackra och funktionella bruksföremål, sådana som vi behöver och som gläder oss i vardagen, är även hennes motto. Ofta utgår hon ifrån ett tema, som att titta på gamla flagabräden och bandgrindar, eller svarvade detaljer i allmogeföremål. Hon letar efter det typiska, och skapar sen nytt. Ibland syns ursprunget tydligt, ibland är det längre ifrån.
”Jag är ju lite patriotisk – det är här jag lever och finns, och härifrån utgår det som jag gör” Linda om sin relation till österbottniskt hantverk
Under året med det österbottniska hantverket blev det förutom kökshanddukar med bandgrinds- och flagabrädesmotiv även trätavlor med tapetliknande mönster. Trätavlorna blev en sommarutställning på väggarna i en museistuga vid Stundars i Solf, och har även hängt på väggarna i Annas rum vid Loftet. Någon tapet finns ännu inte, även om många frågat efter just det, och visst när Linda själv en dröm om att få designa tapet. Det blir ofta så, säger hon, en tapettwist i de mönster hon skapar. Så vem vet, kanske pryds en dag våra väggar med Andtbackas mönster, eller så blir det något helt annat framöver. Just nu studerar Linda nämligen också cirkulär design och utmanas i tanken av det. Framtiden får utvisa vart det bär. En sak är i varje fall säker, rötterna finns i det österbottniska och traditionen finns med en: ”Vi är en del av det som varit, och på väg någonstans, men det hör ihop allting”
