Moa Cederberg – väverskan som spinner sig till ro

Text och samtal: Ulrika Vestergård-Denward Bild: Camilla Svevar

Att Moa skulle arbeta med textilt hantverk var inte en självklarhet, och verkligen inte att det skulle bli vävning och spinning. Under sina bildkonststudier vid Novia i Jakobstad och textilkonststudier vid Nyckelviksskolan i Stockholm testade hon på allt, som film, foto och målning, men landade sen ändå tillbaka i textilkonsten. Ännu i dag blandar hon gärna in annat i sina textila verk, som målning. Kanske är det vad som kännetecknar Moa, utforskandet, ett ständigt sökande efter uttryck och identitet, efter en essens, men också något nytt.

”Jag tänker att jag har en inre kamp mellan hantverket och konsten, och var jag ska placera mig i det, så drar från båda och försöker genom det få ut något nytt, ständigt sökande på olika plan”

Det började ändå med brukstextilier, att väva mattor och handdukar på en finsk kurs i vävning vid Arbis i Jakobstad. Moa ville lära sig hantverket, olika tekniker och redskap. När de sedan var en man kort för att en spinningskurs skulle bli av hoppade hon på – och blev fast direkt. Att spinna ger henne ro. I spinningen får reflektionen och tankarna vandra, och riktning och teman växer fram. I tråden syns hur dagen varit, den är som en spegel för dagshumöret och blir olik utifrån det.

Identitet och mellanförskap är teman Moa återvänder till gång på gång. I sitt examensarbete vid Novia utforskande hon vem hon var om hon bröt ner det till fibrer. Hon spann tråd av lama, fibrer från latinamerika där hon är född, och från ull av får från Vexala, nära Jakobstad där hon som adopterad vuxit upp. Även ros och nässelfiber spann hon, och sitt eget hår.

Kollisionen mellan material och tekniker lockar, och för henne vidare in i nya experiment och sätt att arbeta. Hon börjar i hantverket, i att lära sig tekniken. Och sedan tar experimenterandet vid, som att väva in fiskelinor eller koppartråd, och måla varpen innan. I Österbotten finns så mycket kunnande, menar Moa, men det har hamnat i skymundan och är på väg att glömmas bort. Hon vill lyfta fram hantverket, och utforskar gärna just det som hon inte ser så mycket av.

Att väva är en långsam och ensam process, så till tre av verken vid utställningen vid Loftet bjöd Moa in 6 personer i åldern 8 till 45 år att delta i arbetet. Gästen fick välja bland Moas handspunna trådar. Sen lades varpen, gästen med sin tråd från ena sidan och Moa från andra håller med fiskegarn. Där deltagaren önskade stanna möttes de. Hon ville synliggöra varpningsprocessen, och för egen del utforska tillsammans med andra. I vanliga fall utforskar hon själv, utifrån material kring ett tema. Materialet visar vägen, och anger tillsammans med tekniken riktningen.

När vi besöker hennes ateljé vid Malakta slutför hon arbetet med utställningen till Loftet. För första gången på länge arbetar hon nu åter mot en vägg, med verk som hängs upp på väggen i stället för installationer och rum i rummet. Och för första gången har hon spunnit all tråd själv. Här finns tråd av fårull, nässlor, ros – och hennes eget hår. Sammanlagt blev det över 3 kg tvåtrådig tråd. De har varit lärorikt, och en utmaning att få de olika trådarna att dra jämt med alla sina olika spänningar.

Hantverket gör Moa ödmjuk. Hon förundras över hur stor del av vardagen det varit förut. Det har gett henne en helt ny syn på textilier, och insikt att textilier kan förmedla budskap. För varje verk hon gör, och teknik hon lär sig, är det som att hon förstår lite mer om sig själv. En del av verken har hon även skapat som en form av dagböcker. Vävt utifrån känsla, och i efterhand när de rullas ut minns hon hur livet varit just den perioden. Det blir som ett eget språk, för henne och betraktarna att lära sig, ett sökande av vad man bär inom sig, som spinns ut i en tråd och vävs in i ett verk.

”Handspunnen tråd har en annan lyster, finns mer liv i handspunnet, är som att när jag spinner tråd spinner jag ut en del av mig själv”

 Moas hemsida